Upp som en sol och ner som en pannkaka :/

Jag var ju så ”glad” över att det äntligen syntes nåt på röntgen så att läkaren på ortopeden, som opererade mig, inte kunde avfärda mig på grund av det i alla fall. Detta eftersom när min rygg återigen pajade 8 månader efter min steloperation och jag var tillbaka till samma läkare så var svaret att eftersom det inte syntes något på röntgen så var det inget de på ortopeden skulle göra något åt utan jag hänvisades till sjukgymnast.

Men ack så jag bedrog mig 😦

För tre veckor sedan var jag till sjukgymnasten för att få förlängd tid till min bassängträning. När vi sitter där och pratar berättar jag för sjukgymnasten att jag hade varit på röntgen, att röntgen visade att jag hade ett diskbråck där jag är opererad och att läkaren på vårdcentralen hade skickat remiss till ortopeden i Sundsvall. Jag sa också att jag tyckte det var konstigt att jag inte hade hört något från ortopeden, att jag inte ens hade fått ett brev som bekräftelse på att de hade tagit emot min remiss. Jag sa att jag funderade på att ringa ortopeden för att höra så det inte hade blivit något fel så mina remisser hade försvunnit i periferin eller något.

Sjukgymnasten frågade om hon fick titta i min journal för att se hur röntgenbilderna såg ut, vilket jag såklart godkände. Hon gick då igenom alla mina röntgenbilder och säger sedan, ‘ja just det du har skolios också’. Jag bara gapade och frågade vad hon just sa. Hon svarade, ‘men det måste du väl ha märkt själv också, du måste ju ha känt att din rygg är sned?’. Sen kollade hon vidare i journalen och säger att det ser ut som det har kommit svar från ortopeden. Jag frågade varför jag inte hade fått något svar, det berodde på att sekreterarna inte har haft tid att skriva brev till mig om det tydligen.

När sjukgymnasten läste upp svaren från ortopeden i Sundsvall rasade min värld…igen…

Den första remissen som gick ut på att jag ville ha en second opinion hade en läkare på ortopeden svarat att jag först måste ha en aktuell magnetröntgen, det fanns ingen klinik som tar emot utan en sådan. Och det har jag full förståelse för och jag hade ju inte hunnit göra röntgen innan den remissen skickades.

I den andra remissen hade läkaren på vårdcentralen skrivit att hon ville att ortopeden skulle ta ställning till om det eventuellt behövdes en ny operation med anledning av resultatet av röntgen samt att de även skulle ta ställning till tidigare remiss gällande second opinion.

Då hade den läkare som gjorde min steloperation svarat: Ny operation inte aktuell. Nytt besök på ortopedmottagningen ej nödvändigt. Ärendet avslutas.

Jag bara satt och stirrade på sjukgymnasten, sen började tårarna rinna av både besvikelse och ilska. Jag frågade sjukgymnasten vad jag nu skulle ta mig till.

Sjukgymnasten förklarade att hon tyckte det lät jättekonstigt att de bara avfärdade mig på detta sätt, då det brukar vara så att läkaren först ska undersöka mig och om jag sen vill ha en second opinion brukar man vanligtvis bli skickad till en kollega som gör en grundlig undersökning om det inte är så att man uttrycker att man inte vill komma till samma ställe då kan man få komma till vilken annan läkare som man önskar. Sjukgymnasten frågade hur det hade gått när läkaren undersökte mig inför second opinion. Jag förklarade att jag inte har träffat denna läkare sedan jag var på återbesök 6 månader efter min steloperation och sen två månader efter det. Att han då inte gjorde någon undersökning alls utan bara tittade på röntgenbilden och sa att eftersom det inte fanns något på den så var det inget de skulle göra. Så du menar att du inte har varit till läkaren på ortopeden på snart 3 år då frågade sjukgymnasten. Svaret är NEJ. Ja då förstod inte sjukgymnasten alls hur han hade kunnat fatta ett sådant beslut utan att ens undersöka eller prata med mig. Det enda råd hon hade var att jag skulle kontakta patientnämnden för att be om hjälp.

Jag ringde patientnämnden. De blev lika förvånade som sjukgymnasten över vilket bemötande jag hade fått. De menade att för det första har alla läkare en skyldighet att förklara sina beslut så att patienten förstår på vilka grundval de har fattat sitt beslut. Sen är det så att om man har en allvarlig sjukdom eller skada som antingen är livshotande eller kraftigt påverkar patientens livskvalitet. Jag sa då; om vi säger så här, jag är 43 år gammal och jag kan med nöd och näppe jobba 50 % trots att jag har omskolat mig för att kunna jobba. Det är en mängd saker som jag måste avstå att göra i min vardag för att ryggen inte håller, gör för ont eller att benen viker sig. Jag kan inte gå längre sträckor för då får jag så ont att jag måste vila i flera dagar. Jag äter morfin preparat varje dag flera gånger per dag för att kunna fungera någorlunda. Tycker du att det låter som en bra livskvalitet?

Kvinnan på patientnämnden tyckte att jag skulle skriva ner min rygghistoria samt även hur jag tycker att jag har blivit bemött av ortopeden och sedan skicka det till dem. De skulle då göra ett ärende av det som de sen skickar till ortopedens klinikchef som får avgöra om second opinion. Jag frågar henne om hon verkligen tror att klinikchefen skulle gå emot den enda ryggspecialisten som dessutom är överläkare, för det tror inte jag i alla fall… Hon säger att vi måste börja där i alla fall så får vi se vad vi gör om det skulle bli ett negativt besked. Hon lovar också skicka mig lite info om vad som gäller kring second opinion och informationskravet läkarna har.

Individuellt anpassad information

Patienten ska få information om

  1. sitt hälsotillstånd
  2. de metoder som finns för undersökning, vård och behandling
  3. de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning
  4. vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig vård
  5. det förväntade vård- och behandlingsförloppet
  6. väsentliga risker för komplikationer och biverkningar
  7. eftervård
  8. metoder för att förebygga sjukdom eller skada

Patienten ska även få information om

  • möjligheten att välja behandlingsalternativ, fast läkarkontakt samt vårdgivare och utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård
  • möjligheten att få en ny medicinsk bedömning och en fast vårdkontakt
  • vårdgarantin
  • möjligheten att hos Försäkringskassan få upplysningar om vård i ett annat EES-land eller Schweiz

Ny medicinsk bedömning

Patienter med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada ska få möjlighet att inom eller utom det egna landstinget få en ny medicinsk bedömning. Patienten ska erbjudas den behandling som den nya bedömningen kan ge anledning till om:

  • Behandlingen står i överenskommelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och
  • det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogad (8 ka. PL)

Den som ansvarar för patienten ska informera om möjligheten att få ny medicinsk bedömning samt medverka till att han eller hon får en ny medicinsk bedömning (6 kap 6 § och 7 § andra stycket PSL). Regeringen anser att det är viktigt att framhålla att det är möjligheten att konsultera en ny läkare som inte har färgats eller påverkats av den tidigare behandlande läkaren, bedömningen eller dialogen som avses med en förnyad medicinsk bedömning och inte enbart att samma läkare ska ompröva sitt tidigare ställningstagande eller diskutera saken med en kollega. Om ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal inte bedömer att det är motiverat med en ny medicins bedömning är det bra om man noga förklarar och motiverar sitt beslut för patienten. Beslutet och om patienten har en avvikande mening ska också dokumenteras i journalen (3 kap 8 § PDL).

Utifrån det här drar jag slutsatserna att dels har min ortoped inte följt sitt ansvar att informera mig om varför han anser att det inte behövs vidare behandling på ortopeden, han har inte heller informerat om vad jag har för vidare alternativ gällande min rygg, han har inte givit mig korrekt information om vilka problem jag har i ryggen, han har inte informerat mig ordentligt om vad han gjorde när han opererade mig så jag har egentligen ingen aning mer än att jag vet att de har satt in donerat ben mellan kotorna L5-S1 och han har inte givit någon information alls om varför han anser att jag inte ska ha någon second opinion. I min värld har han brustit ordentligt i sitt informationsansvar!

Så vad händer nu?

När jag träffade läkare på vårdcentralen för att förlänga min sjukskrivning så pratade jag med henne om vad som hänt och hur jag kände kring det. Hon tyckte att jag borde ha fått komma till en ortoped för att bedöma min ryggstatus och vad som kan göras så hon skickade en remiss till ortopeden i Örnsköldsvik istället. Hon menade också att jag borde ha rätt till en second opinion så hon sa att jag skulle prata med ortopeden i Ö-vik om detta. Hon ordnade också så att jag fick kontakt med koordinatorn på vårdcentralen. Det var ett bra bemötande och jag kände mig lyssnad på.

Koordinatorn ringde upp mig så vi pratade lite om min situation och kom fram till att det var bra att remiss var skickad till ortoped i Ö-vik. Han lovade också att han skulle kontakta sjukgymnasten som har hand om hjälpmedel så jag kunde prata med honom om det var något som kunde hjälpa i min vardag. När sjukgymnasten ringde kom vi fram till att jag skulle få prova en sadelstol som jag kan ha i köket eftersom jag ofta blir så trött i ryggen när jag står länge. Så sjukgymnasten skulle skicka efter en sån till mig 🙂

Jag har även fått kallelse till ortopeden i Ö-vik, jag ska dit den 2 mars 🙂 Nu hoppas jag bara att det ska vara en bättre läkare där och att jag får ett bättre bemötande och en grundligare undersökning samt kunna föra en diskussion kring vad som kan göras med min rygg. Jag önskar också att läkaren inte är färgad av min tidigare kontakt med ortopeden i Sundsvall så att han kan se objektivt på min rygg och den situation jag befinner mig i. Jag tänker också prata med läkaren om möjligheten att få komma till exempelvis Spine center i Stockholm eller i Strängnäs. Så jag behöver alla tummar och tår från er kära läsare den 2/3 ❤

För närvarande är jag helt sjukskriven. Jag har länge kämpat på för att kunna jobba 50 % men när jag var till läkaren på vårdcentralen så tyckte hon att jag behövde vila ryggen ett tag. Så hon sjukskrev mig en månad till den 2/3, jag försökte få henne till att sjukskriva mig två veckor eftersom jag verkligen vill jobba men hon sa att hon tyckte att det behövdes en månad för att verkligen kunna vila, men om det var så att jag absolut kände att jag var mycket bättre efter två veckor så kunde jag ju friskskriva mig själv. Nu har jag snart varit sjukskriven i två veckor och jag tror verkligen att läkaren hade rätt i sin bedömning att jag behövde vila i en månad för det känns sakta men säkert att det går åt rätt håll men jag behöver nog vila lite till…

Det blev ett långt inlägg den här gången men jag tänker att det nog finns andra i liknande situation som kanske kan ha nytta av att känna till vad som gäller kring informationsansvar och second opinion.

Som vanligt är jag tacksam över er läsare och blir alltid lika glad när det kommer kommentarer. Varma kramar till alla er som kämpar på med eländiga ryggar och taskiga läkare utan förståelse ❤

Kramiz Ankan

 

Publicerat i Början | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nytt år, nya möjligheter eller….

Jaha så blev det ett nytt år, 2016, undrar just vad det nya året har att föra med sig? Förhoppningar kan man ju alltid ha och jag försöker se positivt på saker och ting. Så jag HOPPAS på att 2016 för med sig positiva besked, hälsa, fina möten med människor, bra bemötande (både från mig själv, andra och sjukvården), att jag får fortsätta omges av min fantastiska familj och mina fina vänner. Sen ÖNSKAR jag mig bättre rygg, hälsa både för mig själv och andra och en superfin sommar 🙂

Det är nämligen så att vi har köpt en ny båt, modell större som man kan sova i och då ser jag fram emot en varm och skön sommar i den. Min man har haft båt hela livet, när han var liten så hade hans familj ingen bil – de hade en båt som de tog sig överallt med på sommaren, och han har alltid älskat att vara ute i diverse motorbåtar som vi har haft genom alla år. Jag däremot hade åkt lite eka/roddbåt som barn, aldrig satt foten i en motorbåt före 19 års ålder och jag har en pappa som inte kan simma vilket har gjort att jag och min syster har blivit lite rädd för vatten. Motorbåtarna vi har haft genom åren har jag typ offrat mig att åka i ibland, jag har mest tyckt att havet är djupt och för nära, det lever om en massa och sedan jag fick problem med ryggen har det också känts som att det skumpar alldeles för mycket för min smak. Så när min man plötsligt började prata om att han skulle sälja vår sportiga motorbåt och köpa en 8 meter lång båt för en massa pengar idiotförklarade jag honom nästan och sa att jag aldrig skulle kunna tänka mig att köpa en BÅT för alla dom pengarna!!! Men min man är en mycket klok man (och väldigt omtänksam) så han fortsatte att, i små portioner, presentera hur bra det skulle vara med en större båt, vi skulle få med oss hundarna i båten, vi skulle kunna sova över i båten, jag skulle kunna lägga mig och vila i båten, vi skulle kunna stanna på alla fina ställen efter kusten och laga god mat i båten och så vidare under ca 2 års tid. Tillslut tänkte jag att han får väl köpa den där nedrans båten då, vi får väl sälja skiten om vi inte tycker om den! Sagt och gjort, sommaren 2014 köpte vi en Bayliner som var 8 meter lång. OCH JAG ÄLSKADE DET!!! Jag är den första att erkänna att jag hade fel, större båtar är fantastiska. Jag som älskar att vara ute i skog och mark men som har svårt att komma ut på samma sätt som innan ryggen pajade kunde plötsligt ta mig till fantastiska platser som jag inte visste fanns och som jag inte trodde mina ögon när jag såg. Att åka runt i en större båt och stanna på något vackert ställe, känna lukten från havet, höra kluckandet och se solen sänka sig i vattnet är verkligen en lisa för själen och fyller på massor av energi. Jag kan erkänna att jag blev så inbiten så jag tvekade inte en sekund när min man sa att vi skulle åka till Stockholm och gå på båtmässan förra våren OCH jag tvekade inte heller när han plötsligt sa att han tyckte att vi skulle byta båt till en ÄNNU större båt. Så imorgon kommer äntligen vår nya (begagnad men ny för oss) 10 meters Maxum båt hem från USA 😀 Jag längtar både till den kommer och till sommaren så jag håller på att smälla av 🙂

Det blev ett litet stickspår men det är viktigt att även belysa det positiva och lyckliga i livet tycker jag, det finns så mycket elände i alla fall.

När jag skrev sist så skrev jag att jag skulle på magnetröntgen. Själva röntgen är en historia i sig, ni som har opererat ryggen och gjort ny MR efter operationen har ni fått kontrast då? Jag har gjort två MR innan operationen och en efter (innan den här) och aldrig fått det eller hört talas om att det var ett alternativ. Jag har gjort röntgen på två olika sjukhus tidigare och nu fick jag komma till ett tredje ställe för att göra röntgen. När jag kommer in i undersökningsrummet säger sköterskan att hon ska sticka mig lite och sätta en kanyl. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken (min tanke var att det kanske var för att de ska kunna ge lugnande om man får panik i röret man ligger i och det har jag aldrig fått tidigare) för sköterskan skyndade sig att säga att det var för att de skulle ge mig kontrast under röntgen. Jag sa att jag aldrig hade fått det tidigare och hon svarade att tidigare hade de haft som regel att ge det till dem som hade opererat ryggen inom två år men att de nu hade ändrat det till att gälla alla som hade opererat ryggen någon gång. Detta för att man då bättre kan se ärrbildning och blodflöde i ryggen sa hon. Så när jag hade legat en stund i röret körde de ut mig och gav mig kontrast medel intravenöst.

Tidigare när jag har gjort MR har det aldrig visat något, inte ens innan jag gjorde min steloperation. Anledningen till att de gjorde operationen i alla fall var att man gjorde en diskografi och där såg att min disk var trasig och läckte. Under operationen såg man även ett stort diskbråck som man inte hade sett på röntgen tidigare. Det var också för att det inte syntes något på röntgen som läkaren som hade opererat mig avfärdade mig när jag sökte hjälp 8 månader efter operationen och var helt säker på att något hade hänt i ryggen. Han sa bara, det syns inget på röntgen så vi ska inte göra nåt här på ortopeden. Vilket jag tyckte var konstigt eftersom det ju inte synts nåt innan heller.

Därför blev jag inte så lite förvånad när jag fick brev från min vårdcentral några veckor efter MR och i brevet stod det att mitt diskbråck hade ökat något. Vilket diskbråck och var då??? Jag menar hur kan något som inte finns bli större och var det där jag hade blivit opererad de hade sett något eller var det något nytt?

Jag ringde till vårdcentralen och pratade med sköterskan där men hon kunde inte ge någon förklaring utan skulle be läkare ringa mig. Ingen läkare ringde så jag ringde själv några dagar senare och fick då svaret att de skulle be läkaren skriva ett nytt brev. I mellandagarna fick jag så ett brev från läkaren på vårdcentralen där han hade skickat med svaret från röntgenavdelningen och han skrev även att remiss var skickad till ortopeden i Sundsvall. Där står det: MR 23.01.2014 för jmf. Conus har normalt läge, konfiguration och signal. Ingen tumör eller infektion. De nedre 2 diskarna är dehydrerade. Ingen foraminal nervpåverkan på någon nivå. Stelop med benchips ses L4-5-S1. Ingen olisthes. I nivån L4-5 ses normalhög disk, lätt diskbuktning med avplaning av durasäcken. I nivån L5-S1 ses lätt sänkt disk, ca halvcm djupt centralt diskbråck som når men ej påverkar durasäcken, når S1 nerverna som kan vara lätt påverkade. Högersidig laminektomi. Diskbråcket når nerven foraminalt vänster men ingen påverkan. Sammanfattning: Lätt progress av diskbråcket.

Jag förstår inte ens hälften av det som står där men jag förstår i alla fall att det ÄNTLIGEN syns på röntgen att något är fel i ryggen, det är inte bara jag som hittar på och det är inte bara så att jag inte är tillräckligt tränad i muskler som skyddar ryggen!!! Jag förstår också att det är så att man har sagt att det inte syns något på röntgen fast att det gjort det. Jag tror att det är så att det man nu har sett syns bättre eftersom man använde sig av kontrast, hade man gjort det tidigare vid förra MR kanske jag hade sluppit gå så länge… Om det är någon som är duktig på att tyda läkarspråk får ni gärna förklara närmare för mig vad saker och ting betyder 🙂

Jag är däremot inte så nöjd över att de återigen har skickat remiss till ortopeden i Sundsvall. När jag pratade med sköterskan på vårdcentralen så frågade jag om detta och sa att en tidigare läkare skulle skicka remiss om en second opinion. Sköterskan svarade att det var två remisser skickade till ortopeden i Sundsvall, både från läkaren som tog emot svaret på MR och från läkaren som lovade mig en second opinion. Enligt sköterskan måste man gå den vägen, det är den ortopedmottagning som man tillhör som ska bedöma om och var man i så fall får göra en second opinion. Jag fattar ingenting, det låter ju helt knäppt i så fall, för tänk om jag exempelvis skulle vara osams med läkaren som ska bedöma om jag ska få second opinion eller inte så han skiter i det för att han tycker att jag är en pain in the ass… Om det är någon av er gulliga läsare som kan förklara detta för mig så skulle jag bli tacksam ❤

Nåja en remiss är skickad, eller egentligen två remisser, så får vi se hur jag blir bemött den här gången. Kanske är det så att nu när det syns på MR så kanske jag blir bättre bemött och äntligen får den hjälp jag behöver för att bli bättre i ryggen. Det skulle vara så skönt om det var så.

Jag lovar att försöka hålla min blogg uppdaterad om vad som händer, kanske inte alltid på en gång när det händer men för eller senare i alla fall 😉

Som vanligt vill jag ge en stor kram till alla som kämpar med ohälsa i alla dess former och en varm kram till er som läser och kommenterar det jag skriver. Fortsätt att kämpa, en dag är det vår tur.

Ha det gott!

Kramiz Ankan

P1170295 Nya båten 🙂 ❤

 

Publicerat i Början | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tiden går men statusen på ryggen står fortfarande stilla :(

Tänk att det har gått över 2,5 år sedan jag opererade ryggen, ibland känns det som igår men andra dagar känns det som en evighet sedan. Jag är inte en så flitig bloggare men en stor anledning till att jag inte är det är att jag är så förjordat trött på datorer när jag inte jobbar och eftersom ryggen är kass prioriterar jag inte att sätta mig framför datorn. Tyvärr kan jag säga för jag blir så glad, hoppfull, engagerad, ledsen och tacksam när jag läser vad ni underbara människor som skriver till mig på bloggen delar med er av, så jag borde skriva mer och läsa oftare. Kanske ska lägga in det i mitt schema 😉

Ja vad har då hänt sedan jag skrev sist? Jag blev tvungen att läsa igenom mitt senaste blogginlägg innan jag kunde fortsätta skriva så jag inte upprepar mig…

När jag skrev sist hade jag varit på ett uruselt återbesök och ett lika uselt nytt besök hos läkaren som opererade mig. Sjukgymnasten hade dragit ner på min träning då han trodde att jag behövde skynda långsamt. Och mina sjukskrivningsdagar var på väg att ta slut.

Ryggen är (om möjligt) ännu sämre sen jag skrev sist 😦 När sjukpenningdagarna tog slut blev jag inskriven på Arbetsförmedlingen. Det enda som hände där var att jag fick träffa en bra arbetsterapeut som hjälpte mig att prova ut en bättre kontorsstol och sen konstaterade handläggaren på Arbetsförmedlingen att det inte finns något arbete på arbetsmarknaden som skulle passa min rygg bättre än det jobb jag har. Möjligtvis om jag hade ett liknande arbete som jag har nu men på hemmaplan så jag slapp pendla 7 mil om dagen. Försäkringskassan höll med om det och gav min nya sjukpenningdagar samt att de rekommenderade att jag skulle få gå på Rygginstitutet för att träna upp min rygg.

I mars skrevs jag in på Rygginstitutet i 3 veckor. Man bodde på stället tre dagar i veckan och resterande tid av veckan hade man hemövningar. Jag lärde mig jättemycket under dessa veckor och det var superbra att bara få fokusera på sig själv under en tid. På rygginstitutet (Ryggis) fick jag träffa otroligt professionella sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykolog, läkare och många härliga människor som befann sig i liknande situation som jag själv. Vi fick lära oss att man hela tiden ska tänka på hållningen och var man har naveln, det låter kanske konstigt men gå en dag och tänk på vilken hållning du har och var du har naveln så får du se 🙂 Vi jobbade också en hel del med avslappning och lyssnade på avslappnings-CD som var jättebra. Av sjukgymnasterna fick man personliga träningsprogram, för min del handlade det mest om stabilitetsövningar. För första gången under hela min ”ryggresa” fick jag prova på att använda mig av ”Poolponny”, det är en lång skumgummi orm som man kan ha mellan benen och då flyter man som en kork. Jag kan inte fatta att jag aldrig har fått prova Poolponny tidigare, när alla sjukgymnaster som jag har träffat genom åren har varit mycket väl medvetna om att jag är så otroligt belastningskänslig i ryggen. Med poolponnyn kunde jag vara med på ett helt vattengympapass utan att känna av belastningen alls!! Jag har tidigare fått prova wetwest (när jag var gravid för 20 år sen och hade foglossning) men det är inte ens hälften så bra som poolponnyn så det mina fina vänner är något jag varmt rekommenderar att ni ska fråga era sjukgymnaster om 🙂 Läkaren på ryggis var säker på att det var något som inte är som det ska i ryggen och han hävdade att man inte kan stirra sig blind på bara en röntgenbild, så som min opererande läkare har gjort, han menade att röntgen kan vara en vägledning men att det aldrig kan visa hela sanningen. Han tyckte att jag skulle få göra en retledningstest för att se om det är några nerver som ligger i kläm, han tyckte också att jag skulle få röntga mina höfter för att se så det inte är därifrån mina problem kommer och han skrev en rekommendation som jag kunde ta med mig tillbaka till vårdcentralen. Avslutningsvis kan jag säga att jag är glad att jag fick möjligheten att vara mina tre veckor på ryggis och det är något jag önskar att jag hade fått göra direkt efter min steloperation för att på rätt sätt fått bygga upp ryggen. Det är också något som jag kan rekommendera andra att be sina läkare om.

När tiden på ryggis var till enda skulle jag tillbaka till jobbet. På avslutningsmötet hade jag träff med Försäkringskassan, min närmsta chef, personalstrategen på jobbet, mina kontaktpersoner på ryggis och samordnaren på vårdcentralen. Vi kom fram till att man från jobbets sida skulle ordna så jag fick en anpassad arbetsplats med bland annat en sadelstol (räddaren i nöden när man har ont i ryggen och behöver sitta!), fotstöd och annat tangentbord. Försäkringskassan skulle se till att jag fick nya sjukpenningdagar. Och samordnaren på vårdcentralen skulle se till att lämna information till en sjukskrivande läkare och se till att en sjukgymnast hörde av sig till mig snarast så jag kunde fortsätta med min träning så fort som möjligt.

Alla ordnade det de skulle UTOM samordnaren på vårdcentralen! Det tog tre veckor innan min sjukskrivning var ordnad och då hade jag försökt både ringa och maila till samordnaren flera gånger. Det tog 7 (!) veckor innan jag ens fick en kontakt med sjukgymnasten och då hade jag ringt och mailat ännu fler gånger till samordnaren. När jag till slut blev förbannad och krävde att han skulle ge mig ett nummer till sjukgymnasten så jag kunde ring själv så ringde sjukgymnasten upp mig. Det visade sig då att det inte berodde på att sjukgymnasten hade så mycket att göra utan att samordnaren inte hade lämnat någon lapp till sjukgymnasten förrän dagen innan :/ Det var tur att jag hade mina hemövningar med stabilitet så jag kunde hålla igång ändå men bassängträningen som hade gett mig så mycket på ryggis kom inte igång förrän 9 veckor efter jag hade varit på ryggis. Är det konstigt att vi som har problem med ex ryggen får vänta så länge på sjukvården och vi hinner bli så dålig innan vi får hjälp?!

Varken retledningstesten eller röntgen av höfterna visade något. Och tyvärr är det så på min vårdcentral att de mest har stafettläkare vilket innebär att jag får träffa en ny läkare i stort sett varje gång jag måste förnya mitt sjukintyg. Det blir också så att eftersom läkaren oftast bara är en kort stund på vårdcentralen är det ingen av dem som vill ta något ansvar eller dra igång några större projekt. Oftast har jag fått frågorna ”hur länge vill du vara sjukskriven” och ”vilka mediciner behöver du” och sen är det ”tack och hej”. Så efter ryggis har det inte hänt så mycket mer än att mina sjukskrivningar har blivit förlängda och jag har fått mer mediciner. Ryggen är lika kass för inget av det här hjälper ju, det är ju inte som penicillin som man får mot typ halsfluss – man tar tabletterna och sen blir man bra…

MEN för ett tag sedan träffade jag faktiskt en läkare på vårdcentralen som var stafettläkare OCH som var engagerad 😀 Han skickade remiss till ny magnetröntgen (jag ska dit imorgon så håll gärna tummarna) och frågade om jag kunde tänka mig att göra en ny operation i ryggen om man skulle komma fram till att det var möjligt. Jag svarade att jag är villig att göra vad som helst för så här vill jag ju inte ha det, men problemet som jag ser det är att läkaren som opererade min inte går att prata med (eller så är det jag som inte kan prata så han förstår) så jag förstår inte hur det ska kunna gå till. Läkaren förklarade att jag ju har rätt till en second opinion och att man har fritt vårdval vilket innebär att jag kan få gå till en annan läkare i annat landsting. Jag förklarade att jag har hört om det men att det känns svårt eftersom jag inte har en aning om var det finns en bra läkare som är duktig på ryggar. Läkaren lovade att han skulle kolla upp det och att han skulle skriva remiss till detta. Jag sa att jag gärna skulle vilja komma till Stockholm och då sa läkaren att det kan vara svårt att komma till Spinecenter men han skulle se vad han kunde göra. Så nu lever jag lite på hoppet igen 🙂 Läkaren menade att även om det inte syns något på röntgen så har jag flera symtom som täcker för att man ska kunna få göra en ny operation. Jag har kraftigt nedsatt funktion, jag har nedsatt känsel, jag har nedsatt styrka i vänster ben, jag har svår smärta som inte släpper trots kraftig medicinering och mitt vänstra ben hänger inte riktigt med så att jag går omkring och snubblar hela tiden vilket kan innebära en stor fara för mig.

Nåja den som lever får se, jag vågar inte riktigt hoppas nåt än i alla fall.

Jag ska försöka se till att hålla min blogg uppdaterad om vad som händer. Och jag är så otroligt tacksam för de små kommentarer ni lämnar, jag ska försöka bli bättre på att svara på dem snabbare ❤

Ha det gott!

Kramiz Ankan

Publicerat i Början | Märkt , , , , , , , , | 3 kommentarer

Var är nödbromsen till berg-och dalbanan Hopp och Förtvivlan?

Fram tills mitt senaste inlägg när jag skulle på återbesök mådde jag bra och jag såg verkligen ljust på framtiden för min rygg. Men det är väl bara att konstatera att om huvudet är dumt får kroppen lida…

Återbesöket var en stor besvikelse. Läkaren som opererade mig undersökte mig inte ett dugg, det enda han gjorde var att titta på röntgenbilderna (jag gjorde en ”slätröntgen” innan träffen med läkaren) och konstaterade att benläknaden fortskred som den skulle. Jag försökte förklara att min smärta på höger höft var helt borta, om jag hade ont var det i så fall på väster sida, men det var inte så ofta. På det svarade han, ja men vi ska inte göra någon ny operation just nu i alla fall… Det var ju inte alls det jag menade utan jag försökte bara förklara hur jag upplevde att jag kände mig. Själva återbesöket varade i ca 4 minuter och han konstaterade bara att jag kunde sätta igång och träna för fullt. När jag var på väg ut genom dörren så kom han på att han ville se ärret så han drog upp min tröja, konstaterade att ärret såg bra ut och sen var mötet över. Jag var så snopen att jag inte ens kom mig för att ifrågasätta varför han inte undersökte eller tittade på ryggen, jag bara gick där ifrån och kände mig jättebesviken. Var det bara det där som jag hade fått vänta på i 6 månader på????

Alla ni som har haft problem med ryggen vet hur jobbigt det är när man hela tiden måste avstå från att göra en massa saker för att man vet att ryggen inte pallar det eller att man kommer få så ont efter att det inte är värt det. Så har jag levt under en massa år, nä det där kan jag inte göra, nä det går inte för då får jag så ont, nä jag kan inte följa med för ryggen pallar inte, nä tack ingen middagsbjudning för min rygg gör så ont… Ja ni vet hur det är.

Efter operationen kände jag att jag mådde så himla mycket bättre, plötsligt kände jag att jag kunde göra en massa saker som jag inte hade kunnat göra på evigheter. I samma veva blev min man lämnad i sticket av sin kollega på företaget som de äger gemensamt av olika anledningar. Så då kände jag att jag äntligen kunde ge lite hjälp tillbaka så som min man har gjort under alla år när jag inte kunnat göra en massa saker. Så samtidigt som jag började göra mer saker hemma, på fritiden och på jobbet så passade jag även på att röja på min mans jobb och hjälpa honom med diverse saker.Jag ökade också på min träning under den här perioden så att jag körde cirkelträning 3ggr/vecka samt trampade på crosstrainer. Som ni förstår blev allt detta aldelles för mycket och min rygg rasade igen ;(

Jag blev såklart livrädd och tänkte direkt att det hade hänt något med operationsområdet, att det var ett nytt diskbråck eller att benläknaden hade gått åt skogen. Som tur var så har jag (som jag även tidigare har skrivit) en fantastisk sjukgymnast och hade också en bra läkare på vårdcentralen som har hjälpt mig mycket. Jag fick en ganska snabb tid till en ny magnetröntgen. Läkaren på vårdcentralen ringde upp mig och talade om att det inte fanns några synbara förändringar på röntgen och hon trodde att den som bäst kunde hjälpa mig var sjukgymnasten. Jag lyckades få tid till läkaren som opererat mig och till sjukgymnasten samma dag, tur var väl det och tur var det att jag fick träffa sjukgymnasten innan jag gick till läkaren. Sjukgymnasten ritade och förklarade för mig på ett bra sätt hur läkningsprocessen fungerar och vad han trodde min återkomna smärta i ryggen berodde på. Han konstaterade också att det troligen var en överansträngning som gjorde att kroppen reagerade som den gjorde samt att kroppen har ett smärtminne som gör att om man en gång har haft stora besvär inom ett område så reagerar kroppen starkt om det händer något där igen. Han pratade också om hur lätt det är att överanstränga sig när huvudet vill mer än vad kroppen klarar av och eftersom kroppen inte är tillräckligt stabil ännu så blir fallet så stort och därmed smärtan. Sjukgymnasten menade att min kropp behövde vila för att sedan, i långsam takt, byggas upp igen.

När jag kommer till läkaren är det samma visa som förra gången, han undersöker inte mig över huvudtaget, det han gör är att stirra på dataskärmen på min röntgenbilder från magnetröntgen. Konstaterar att det inte är något som ska opereras och sedan är det tack och hej… Jag förstår att han inte kan göra så mycket men hur vore det om han åt minstone kunde titta på mig när han pratar med mig, kanske ber mig ta av mig så han kan se hur jag rör mig, känna på ryggen, se att jag är en människa av kött och blod som faktiskt är skiträdd att jag ska kastas tillbaka på ruta ett och behöva kämpa i ytterligare 6-7 år innan jag får rätt hjälp för min onda rygg???

Jag är som sagt glad över att jag hade varit hos min sjukgymnast innan jag gick till läkaren, så att jag hade någon slags förståelse för vad som händer. Och jag har bestämt mig för att OM jag måste gå tillbaka till läkaren som opererade mig igen så tänker jag ta av mig alla kläder utom trosor och BH när sköterskan tar mig till undersökningsrummet och sen tänker jag KRÄVA att han ska se mig och undersöka min rygg!!!

Allt detta har hänt, kan man säga, från jul fram tills nu. Under den här tiden har jag slitits mellan hopp och förtvivlan fler gånger än jag orkar räkna. Sjukgymnasten har sagt flera gånger till mig att han tycker att det är bra att det inte var något allvarligt som hade hänt i ryggen, så som nytt diskbråck eller att benläknaden hade pajat. Det är klart att jag också är glad över det men samtidigt känner jag ibland att det hade på ett sätt varit ”lättare” om något hade vait fel, för då hade man kanske kunnat ”laga” det och sen kunde jag kämpa på med rehab. Som det är nu har jag skitont av någon anledning som inte syns på röntgen och därmed inte går att ”laga”, jag får bara hoppas att rehabträning hjälper och att jag kommer bli så bra som det bara gå även om det kommer ta tid.

Jag är dock tacksam över att jag har många förstående människor omkring mig och att jag kan fortsätta jobba 50% så jag får paus från alla malande tankar kring ryggen. Jag har nu börjat öka på rehabträningen lite sakta, jag har några fler hemövningar igen och jag ska försiktigt få börja träna i bassäng igen. Jag håller mina tummar för att det är recceptet för att bli bättre i ryggen igen. Och jag försöker tänka så som sjukgymnasten har sagt, han tror att jag har goda förutsättningar att bli bra i ryggen eftersom jag har upplevt en stor förbättring efter operationen även om jag sedan fick en ordentiligt bakslag. Bakslag de lux 😦

Jag ska försöka hålla min blogg uppdaterad om hur det går med min ökade rehabträning. Men ibland känner jag att jag inte orkar sitta så mycket vid datorn när det är det jag gör när jag jobbar på dagarna (bland mycket annat). Men jag ska försöka…

Ett annat orosmoln på himlen för oss som har problem med kroppen är detta med försäkringskassan. Jag har gjort av med mina 450 dagar på den lägre nivån i november och då måste man skrivas in på arbetsförmedlingen för att det ska utredas om det finns något annat jobb som jag skulle kunna jobba heltid med. Jag har svårt att tänka mig att det finns något jobb som skulle passa mig bättre och det säger min handläggare på försäkringskassan också men det måste ändå utredas. Jag föstår inte riktigt hur de räknar heller på försäkringskassan, när man jobbar 50% och får ersättning från försäkringskassan på 50% så tycker jag att det borde vara så att de drar en halv dag för varje dag som går också så att man kan vara sjukskriven halvt under en längre period än om man är helt sjukskriven. Men så fungerar det inte i försäktingskassans värld, de drar en hel dag även om jag jobbar 50%?? Det är inte lätt att man dels går omkring och har ont, man kämpar för att kunna jobba lite iaf, man rehabtränar för att kanske bli bättre och sen ska man ha piska i ryggen av försäkringskassan för att man inte blir frisk enligt deras beräkningar. Nåja det får väl så lov att ordna sig på nåt sätt det också.

Som ni kanske märker slits jag mellan hopp och förtvivlan, därav min rubrik. Samtidigt som jag har så mycket att vara tacksam över, min underbara familj som finns för mig i vått och tort, alla fina människor som bryr sig om mig för den jag är och ett jobb som jag trivs så bra med. Det som inte dödar det härdar sägs det ju, så det är bara att fortsätta att kämpa på.

En stor kram till alla er som läser min blogg och skriver små fina meddelanden, ni gör mig glad! En stor kram även till alla er som, precis som jag, kämpar varje dag med smärta av olika anledningar!

Kramiz Ankan

Publicerat i Början | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Äntligen har kallelsen till återbesöket kommit

Av nån märklig anledning fick jag kallelsen till återbesök till ortopeden i fredags, undrar om det berodde på att jag beklagade mig både här och på andra ställen??

Jag ska på återbesök den 5/11 och i kallelsen stod det att jag skulle göra röntgen minst 2 timmar innan besöket. Jag tänker iaf gå på röntgen på måndag så jag har det gjort så det inte blir något mer strul.

Det ska bli skönt att få göra röntgen och återbesök, även om jag känner att jag blir bättre för varje dag som går så är det iaf skönt att få det på bild också.

Jag skriver väl mer när jag har varit på återbesöket så ni får veta hur det har gått.

Vill också passa på att tacka alla vänliga själar som följer och läser min blogg för att ni finns där och för all peppning jag fått under hela den här resan. Ni är guld värda ❤

Ha det gott! Kramiz Ankan

Publicerat i Början | Märkt , , , , | 9 kommentarer

Jösses, tänk att det redan har gått 5 månader!!!

Jag har varit rätt osynlig här inne på min blogg ett tag, men det är så mycket som har hänt att jag helt enkelt inte har haft varken tid eller ork att skriva. Men nu ska jag försöka ta mej i kragen och skriva några rader 🙂

Den 12/8 började jag jobba 25%. Vilken otrolig känsla att äntligen kunna åka till jobbet så som andra ”normala” människor gör. Jag trivs jättebra både med mitt jobb och med mina arbetskamrater så det har verkligen varit pest och pina att inte kunna jobba under så lång tid. Första veckorna tillbaka till jobbet var det mest jobbigt att ta sej till och från jobbet, eftersom jag har nästan 4 mil till jobbet så blev det nästan mer tid i bilen än på jobbet. Från den 1/9 började jag att jobba 50% och det kändes nästan bättre att jobba 50 än 25. Man hinner ju inte så mycket på 2 timmar per dag. Jag har valt att jobba mellan 8-13 måndag-torsdag och vara ledig fredagar för att få en längre sammanhållen ledighet. Jag känner att jag behöver tid för återhämta mig. Men summa summarum så är jag jätteglad att jag är tillbaka på jobbet igen och glatt överraskad över hur bra det går. Nu måste jag bara pränta in i skallen att jag måste komma ihåg att höja mitt skrivbord och stå ibland samt att jag måste skärpa mig när det gäller hur jag sitter på kontorsstolen, det blir lätt att jag slarvar med det. Men jag tycker att jag i alla fall har varit duktig med att sätta gränser för hur mycket jag tar på mig att göra på jobbet och jag har bestämt mig för att jag inte tänker ta på mig mer än jag kan hantera och så att jag kan gå hem när jag har gjort mina timmar på jobbet och inte känna att jag egentligen skulle behöva jobba över för att hinna med mig.

Träningen då? Jodå jag jobbar på med mina stabilitetsövningar :/ Det är verkligen inte roligt med stabilitetsövningar men nödvändigt, jag vet… Under sommaren har jag haft samma övningar hela tiden så när jag skulle börja jobba så tyckte jag att det var dags att utöka träningen också. Jag kontaktade min sjukgymnast och pratade med honom om att jag var sugen på att börja träna i varmvattenbassäng. Vi träffades och gjorde upp ett schema som jag skulle följa i bassängen och sjukgymnasten tyckte att jag skulle helst träna 3ggr/vecka i 40min. Jag kontaktade min vårdcentrals sjukgymnast eftersom det är vårdcentralen som har hand om bassängen och min vanliga sjukgymnast håller till på sjukhuset. Jag förklarade för Mats som är sjukgymnast på vårdcentralen att jag hade fått direktiv av Thomas om att träna 3ggr/v och 40min varje gång och fick till svar att det var omöjligt. Mats menade att det bara fanns tid för 2ggr/v och 30min och talade om för mig att jag kunde skälla på min sjukgymnast på sjukhuset eftersom det var han som hade börjat med att förstöra hur det är där jag bor, ”han började med att ta bort vår bastu och sen har det bara fortsatt att bli sämre” sa han. ”Ska du bada här så blir det 2ggr/v och i 30min och har du något att klaga på så kan du börja att göra det hos Thomas” snäste Mats. Jag var helt förstummad för jag kände ”vad f-n har jag med detta att göra, jag vill bara träna upp min rygg” så jag tackade för att jag i alla fall fick bada 2ggr/v. Första gången jag badade så funkade det jättebra, jag värmde upp med att ”gå” med wet west i 3 min, därefter ”jogga” i 5 min, sen skulle jag varva mellan armhävningar mot stången i vattnet, scwats, svänga ett ben i taget fram och bak samt med armarna föra ett motstånd upp och ner. Efteråt kände jag mig, såklart, slut men jag hade inte särskillt ont mer än lite träningsvärk och det har ju ingen dött av. Andra gången jag skulle bada mötte jag åter på den här sura sjukgymnasten Mats. Som jag har fattat så är ju vitsen med att man badar i en varmvattenbassäng att man ska vara varm medans man tränar. När jag kom andra gången och skulle bada så hade Mats satt på fläktarna i taket på typ 3000 varv/sek plus att han hade öppnat en ytterdörr som gjorde att det drog in kall luft. När jag skulle göra mina armhävningar och scwats så kände jag att det drog kallt som attan så jag frågade Mats om han kunde vara snäll att stänga dörren för att det blir så kallt. Han suckar då och smäller igen dörren och säger till mig ”det handlar om min hälsa också” sen gick han därifrån. Det var tur att jag inte var på särskillt djupt vatten för då hade jag nog drunknat så som jag gapade. Vissa är bara fel person på fel ställe!!! När jag tränade andra gången så kände jag under tiden att övningarna inte alls var jobbiga och att jag nog skulle kontakta min sjukgymast för att få fler övningar. Dagen efter kände jag att jag hade ovanligt ont i ryggen på morgonen och det kändes inte alls som träningsvärk utan jag kände mer igen smärtan från innan operationen, men det blev bättre under dagen. Nästa morgon var det dock helt fördjävligt, jag höll knappt på att ta mej ur sängen och när jag väl hade kommit upp skulle jag luta mej mot sängen för att ta min mobil och då skar det som knivar i ryggen så jag skrek rakt ut. Jag kontaktade då sjukgymnasten Thomas och han sa att det antagligen var för tidigt för mig att börja med bassängträning, jag är inte tillräckligt stabil i ryggen ännu. SÅ nu är jag åter på ruta ett och håller på med dessa eviga stabilitetsövningar :s

När jag skrevs ut från sjukhuset efter operationen sa läkaren som skrev ut mig att jag skulle få komma på återbesök inom 6-8 veckor och innan dess skulle jag få komma på röntgen för att göra en slätröntgen så man kunde se hur benläknaden hade kommit igång. Nu har det gått 5 månader och jag har fortfarande varken fått kallelse till röntgen eller till återbesök. Så igår när jag var till min läkare på vårdcentralen för att prata om fortsatt sjukskrivning på halvtid och mediciner så sa jag till henne att jag funderade över detta. Helst nu när jag fick bakslag i bassängträningen så blev jag orolig att det kanske inte ser ut som det ska i ryggen. Läkaren höll med mig och sa att hon kunde skriva en remiss till röntgen så åtminstone den blev gjord, jag blev jättetacksam över detta. I dag ringer röntgen till mig och frågar varför jag har fått en ny remiss på slätröntgen av ländryggen när det redan fanns en som var skickad från ortopeden… Ja men jag har inte fått någon kallelse till röntgen svarade jag. Sköterskan på röntgen säger då att det får man inte när man har en remiss till dropp-in, det skulle ortopeden ha informerat dig om. Det måste ju vara något fundamentalt fel på kommunnikationen inom landstinget där jag bor för det var samma sak med röntgen av mina lungor inför operationen. Eftersom jag har haft en kollapsad lunga så skulle det göras en lungröntgen innan operationen. När jag inte hade hört nåt från röntgen på 2 veckor så ringde jag och då visade det sig att jag även då hade fått en remiss för dropp-in och därför inte fått nån kallelse. Man ska tydligen vara tankeläsare för att få hjälp när man behöver det *morr* Så imorgon då ska jag gå på dropp-in röntgen och jag hoppas att det resulterar i att ortopeden får fingrarna ur och skickar en kallelse om återbesök!

Det är verkligen helt otroligt vad mycket som har blivit bättre efter operationen. 3 veckor efter operationen kunde jag, med hjälp av kryckor, gå 230 meter och det tog mej 20 minuter. 5 månader efter operationen kan jag, utan hjälpmedel, obehindrat gå 3 km på 30 minuter. Det är helt fantastiskt! Jag är mindre stel än vad jag hade föreställt mej att jag skulle bli, jag tänker nästan aldrig på att det är stelt och att jag därför inte kan göra si eller så. Stabiliteten måste bli bättre och jag blir fortfarande trött i ryggen men om jag tar ut mej på något sätt som gör att jag får mer ont så sitter det inte i sej i flera dagar som det kunde göra förut. Det händer aldrig att jag inte kommer upp själv ur sängen eller att jag behöver hjälp att vända mej i sängen som det var nästan jämt förut eller att jag har så ont i benet att jag funderar över vilken kniv jag ska använda för att skära av det. Sen ska jag villigt erkänna att alla dagar är inte tipp topp och jag har visst ont nu också men det är på ett helt annat sätt än förut. Det är mycket mer hanterbart och det sitter inte i lika länge som förut heller. Jag har dessutom varit ganska förskonad från bakslag, mitt bakslag  var det som kom i samband med bassängträningen. På det stora hela är jag supernöjd över min operation och önskar att jag hade fått göra den för flera år sen.

Ja mycket har hänt under dessa 5 månader, framför allt har jag fått ett så himla mycket bättre liv. Även om jag vet att jag har en bra bit kvar och att jag kommer måsta träna för att hålla ryggen i shack resten av livet så har det varit värt var enda sekund!

Ha det gott och fortsätt kämpa alla fina människor!!

Kram Ankan

Publicerat i Början | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Två månader har gått sen steloperationen

Tänk vad tiden går fort, att det redan har gått två månader sen jag opererade mig :O

Tyvärr är det så att jag har haft ganska ont de senaste dagarna men jag tror att det berodde på att jag tog mej en promenad i skogen. Jag har ju jobbat på med min träning men sen blev jag förkyld och kunde verkligen inte träna hur gärna jag än ville. Jag var febrig, hade ont i hals och huvud, bihålorna var inge kul och jag hade en hosta from hell. Så fort jag rörde mej så rann det floder om mej och jag höll på att hosta lungorna ur mej, inte lätt att följa träningsschema då direkt…

Sen när jag kände mej bättre började jag så klart att promenera igen och göra mina övningar, efter tre dagar tyckte jag att jag kände mej så bra att jag kunde ta en långpromenad i skogen med min man och mina hundar. Det är ju något som jag har längtat länge efter, det var över ett år sen jag gick i skogen sist. Jag älskar verkligen att gå i skogen med hundarna och framför allt ute i stugan där det finns en liten tjärn mitt i skogen där hundarna kan bada och där det är så fridfullt. Så även om det blev surt efter så är jag glad att jag klarade att gå den skogspromenaden.

Under de här två månaderna som gått har det ändå hänt många positiva saker och jag mår verkligen så himla mycket bättre än jag gjorde innan jag opererade mig. Jag haltar inte när jag går längre, jag behöver inte längre ha kryckor när jag ska gå någonstans, jag kan sitta och äta en god middag tillsammans med min familj och vänner utan att gå sönder, jag kan gå i mer än en halvtimme utan att ryggen är så kass att jag inte kommer ur sängen dagen efter, jag har inte behövt be min man lyfta mig ur sängen en enda gång, jag kan ta på mig strumpor och skor själv, jag kan måla mina egna tånaglar, jag kan sitta på huk, jag kan, tillsammans med min dotter, baka bullar, jag kan sitta i en bil mer än 10 min utan att få asont mm mm mm

Som ni märker är det massor som jag kan göra som jag inte kunde innan jag gjorde min steloperation och jag är så himla glad över att jag har det gjort och nu kan börja se framåt och planera för framtiden utan att hela tiden ta hänsyn till hur jag känner mig i ryggen. Dessutom ska jag snart börja jobba och det känns helt fantastiskt! Sjukgymnasten har rått mig till att börja jobba 25% först för att sen sakta öka. Det ska bli så kul att äntligen börja jobba igen, jag är verkligen dödligt less på att bara vara hemma!

Sen ska man inte lura någon och säga att det bara är en dans på rosor och att flaggan hänger i topp hela tiden för det gör det inte, men när det är fler dagar som man inte har apont än de dagar man har det då tycker jag att jag har kommit långt. Dessutom har jag inte ens i närheten ont på samma sätt som jag hade innan operationen. Jag tycker mer att jag kan relatera till själva operationen där jag har ont. Det händer exempelvis aldrig att jag har ont ner i benen eller att jag domnar i tårna som jag gjorde tidigare. Däremot har jag mer ont i vänster höft nu, tidigare var det höger, men det känns som att det är en sena som är för kort eller som att något stramar mer än det gör ont. Jag har också fortfarande svårt att pressa ryggen ner mot ett plant underlag, inte så mycket för att det gör ont utan mer för att det känns obehagligt. Och ibland känner jag en stor trötthet i ryggen, men det tror och hoppas jag att man kan träna bort. Jag får ofta påminna mig själv om att jag för bara några månader sen inte kunde göra just något alls.

Jag har trappat ner mina mediciner rejält också, jag tar 5mgx2 oxikontin och 15mg oxynorm per dag plus några alvedon. Jag jobbar på att trappa ut medicinerna helt och hållet men när jag har varit sjuk och haft extra besvärlig kropp på grund av det så har det inte gått så fort som jag har önskat. Men det går sakta men säkert mot mitt mål att vara helt utan mediciner som är starkare än alvedon. Jag kommer att komma dit, frågan är bara när 🙂

Så alla ni som står inför en steloperation eller ni som funderar på att göra en, till er säger jag bara Våga hoppa!

Ha det gott!

Publicerat i Början | Märkt , , , , | 7 kommentarer