Vägens början

Jag har arbetat många år inom sjukvården och utbildade mig till undersköterska 1991. Under alla dessa år fram till 2006 hade jag inte en enda sjukskrivningsdag för ryggont. Jag kunde ibland känna en trötthet i ryggen efter tunga lyft eller många knepiga ställningar men aldrig att jag hade ont i ryggen.

Så 2006 var jag på jobbet och gjorde ett ”fellyft”. Tanten som skulle lyftas ur sängen höll på att glida ner på golvet och jag satte upp mittvänstra knä i sängen och svängde sedan det högra över sängen för att komma över till andra sidan. Så här i efterhand kanske man kan tänka att det hade varit bättre att tanten hade glidit ner på golvet och jag hade skonat min rygg, men så tänker man inte när man står där. Hade jag vetat det jag vet i dag hade jag antagligen aldrig lyft en penna inom vården.

Den första timmen efter lyftet kändes det inte så mycket i ryggen, men sen började det göra väldigt ont i högra höften. Tillslut fick jag gå hem från jobbet. Dagen efter var det ännu värre så jag ringde till vårdcentralen och fick en tid till läkare. Läkarens diagnos var ”muskelsträckning” och hon tyckte att jag skulle vara hemma från arbetet en vecka och vila mig.

När veckan hade gått var min rygg inte ett dugg bättre så arbetsgivaren skickade mig till företagshälsovården. Där konstaterade läkaren att det nog inte var någon muskelsträckning utan det var troligare att det var något med disken. Läkaren skickade mig till ortopeden akut. När jag väl var där fick jag träffa en läkare helt utan empati och förståelse. Ortopeden sa att han ville att jag skulle lyfta höger ben, när jag inte kunde lyfta mer än 10 cm tog han tag i mitt ben och bröt det upp allt vad han kunde och sa att jag borde kunna lyfta det mer. Det slutade med att jag skrek till läkaren att han skulle släppa mig innan jag dog av smärta. Läkaren lovade att han skulle skicka en remiss till magnetröntgen för att se om den visade något i ryggen, remissen kunde dröja några veckor sa han.

När jag kom hem efter undersökningen hade jag så ont att jag tillslut började må illa och känna mig yr. Sköterskan på företagshälsovården sa åt mig att åka in på akuten för att få hjälp. När jag kommer ner till akuten blir jag mottagen – av samma läkare! Läkaren frågade vad jag nu gjorde där. Jag svarade att jag hade fått så ont efter undersökningen tidigare på dagen. Läkarens lösning var att suckande säga att han i så fall blev tvungen att lägga in mig för smärtlindring. Nu är det så att jag har viss fobi för att ligga på sjukhus och det kändes inte bättre av att läkaren var så negativt inställd. Jag bestämde mig därför för att åka hem i alla fall. Läkaren gav mig en ketoganspruta och sa att jag gjorde som jag ville men att han trodda att jag snart skulle vara tillbaka igen.

Tyvärr fick läkaren rätt. Två dagar senare stod jag verkligen inte ut med värken längre utan blev tvungen att åka in akut igen. Den gången var det (som tur var) en annan läkare, han sa direkt att han skulle lägga in mig för smärtlindring och även försöka se till att jag fick göra magnetröntgen så snart som möjligt. Den första ortopeden sa,när jag frågade om magnetröntgen aktut, om jag visste att vi skulle operera dig akut skulle jag göra det men det vet jag ju inte så därför tänker jag inte ta röntgentiden av någon med cancer.

Jag var inlagd i några dagar och fick även göra en magnetröntgen. När svaret på röntgen skulle ges till mig fick jag åter igen prata med en ”blåbärsläkare” som talade om för mig att jag antagligen hade ont i ryggen för att jag rökte (???)! Då kom det in en annan läkare som sa att det, naturligtvis, inte är bra för kroppen att röka men att mina problem i ryggen antagligen berodde på att disken L5-SI putade ut lite samt att det kunde vara så att den även läkte diskvätska.

Jag var på sjukhset några dagar till och sedan började jag träna hos sjukgymnasten, både stabiliseringsträning och varmvattenträning. Det konstaterades att jag antagligen aldrig kunde gå tillbaka till mitt arbete inom vården så jag fick börja arbetsträna på ett hem för barn och föräldrar. Så småningom bestämde jag mig för att omskola mig, men vad skulle jag jobba med om jag inte skulle kunna jobba inom vården – jag kunde ju inget annat. Efter många turer hit och dit bestämde jag mig för att utbilda mig till socionom. Vägen dit var inte lätt men jag ångrar inte alls att jag tog steget att ta tag i mitt eget liv. Att försäkringskassan inte godkände min ryggskada som yrkesskada,eftersom den första läkaren hade diagnostiserat det till muskelsträckning, gjorde ju inte saken bättre heller. Jag hade iaf en superbra advokat genom facket som hjälpte mig att överklaga och även om vi inte fick igenom det så var det skönt att åtminstone ha advokaten som trodde på mig.

2011 var jag färdigutbildad socionom och jag började arbeta som socialsekreterare på Barn- och familjeenheten inom kommunen. Jag trivdes fantastiskt bra med mitt arbete men kände att ryggen inte var lika glad som övriga jag. Trots att jag hade både en jättebra stol och ett höj- och sänkbart skrivbord krachade min rygg igen, totalt i början av maj 2012.

Jag ringde åter vårdcentralen, eftersom man alltid måste gå via dem, för att få hjälp med mina ryggproblem. Den här gången fick jag först träffa en sjukgymnast som undersökte mig. Det tycker jag var jättebra, sjukgymnasten är ju faktiskt expert på hur kroppens rörelseapparat fungerar. Sjukgymnasten konstaterade fort att hon tyckte att jag skulle träffa en läkare som kunde sjukskriva mig och skicka en ny remiss för röntgen. Sjukgymnasten påpekade också att jag skulle åka in till akuten direkt om det var så att jag inte kunde kissa eller om jag plötsligt kissade på mig.

Några veckor senare, efter att jag träffat läkare som sjukskrivit mig, hände det plötsligt att jag kissade på mig. Jag åkte direkt ner till distriktsläkarjouren, läkaren där tyckte inte att det var så allvarligt men menade att det vore bra om jag fick göra en ny magnetröntgen av ryggen så han skickade en akutremiss och skrev att han tyckte att jag skulle komma inom 2 veckor. När det hade gått 4 veckor hade jag fortfarande inte fått komma på röntgen, jag fick totalt vänta drygt 6 veckor innan jag fick göra magnetröntgen. Och ytterligare tid för att komma till ortopeden.

Jag hade bestämt mig, när ryggen åter pajade i maj, att jag inte skulle ge mig när det gällde min rygg den här gången. Nu tänkte jag verkligen se till att jag fick riktig hjälp att bli bättre. Jag var så peppad när jag äntligen fick tid till ortopeden men efter undersökningen säger han att han tycker att jag ska gå på intensiv sjukgymnastik i 3 mpnader för att se om det hjälper då gick liksom luften ur mej. Kände verkligen ”been there, done that”. Jag förstår att man blir bättre genom träning men det är ju inte så att jag bara har suttit med armarna i kors under dessa år som jag har haft problem med ryggen, då hade den antagligen inte hållit så länge som den gjorde.

Men eftersom jag inte hade något val var det bara att ringa min sjukgymnast för att sätta igång att träna ryggen igen. Min sjukgymnast har verkligen haft en ängels tålamod och verkligen stöttat mig under denna resa. Sjukgymnasten tog fram flera olika träningsprogram som jag fick testa, men de flesta fungerade inte eftersom jag är så känslig i ryggen. Jag provade massa olika stabiliseringsövningar, varmvattenträning, gymträning och allt annat men tillslut fanns det typ 5 övningar som jag klarade av att göra utan att bli sängliggande dagen efter. Tillslut sa sjukgymnasten att hon inte tyckte att det funkade längre och att hon tänkte skriva ett brev till ortopeden om dett, i brevet skrev hon också att jag önskade snar kontakt med ortoped. Inte förrän i november fick jag en kallelse från ortopeden, jag hade då varit sjukskriven i 6månader!

Jag hade då däremellan varit in på akuten för att jag hade så svåra smärtor. På akuten gav de mig först smärtlindring i sprutform och muskelavslappnande. När de en stund senare kom tillbaka för att se hur smärtlindringen hade fungerat och jag svarade att den inte hade hjälpt helt, då skrev de ut morfintabletter och sa att de tyckte att jag skulle avvakta tills jag fick komma till akuten. Min man frågade om de inte kunde göra en ny magnetröntgen för att se om det skett någon förändring sedan den förra i slutet av maj, läkaren på akuten svarade då att det var en ekonomisk fråga om de skulle röntga mig igen och att det inte var aktuellt just nu att göra det. Så det slutade med att jag åkte hem med mina morfintabletter (som jag iaf inte tog eftersom jag mest bara blev snurrig i huvudet av dem och inte smärtlindrad).

På ortopeden fick jag äntligen träffa en ryggspecialistläkare som verkligen förstod mina problem. Han undersökte mig och blev mycket bekymrad över att jag hade så väldigt ont i högra höften. Han ordinerade att jag skulle ta en massa blodprover för att se om jag hade någon slags inflammation eller någon reumatisk sjukdom samt en vanlig röntgen. Inget av det visade något. Läkaren ville då att jag skulle göra en ny magnetröntgen och skrev en akutremiss där han skrev att han tyckte att jag skulle få göra röntgen inom 2 veckor. Jag väntade några dagar och ringde sedan röntgen för att säga att jag även kunde komma på en återbudstid eftersom jag ändå var hemma på dagarna. Röntgensköterskan informerade då mig att röntgenläkaren hade ändrat min väntetid till 6 veckor istället för 2. Enda sättet att försöka ändra det, sa hon, var att kontakta ortopeden och be att min läkare skulle skriva ett brev till röntgenläkaren för att på så sätt KANSKE skynda på det hela. Jag blev då arg och ringde hon som är samordnare på sjukhuset och frågade hur det är möjligt att en läkare som inte ens träffat mig kan göra på detta sätt. Hon ringde då och pratade med chefen på röntgen, till svar fick hon att eftersom sjukhuset har onkologisk avdelning måste de få gå före och möjligen kunde jag få en snabbare tid om jag ringde ett annat sjukhus i länet. Jag fick alltså själv ringa till det andra sjukhuset för att höra om jag kunde få komma dit?! När jag ringde dit var de jättegulliga och ordnade fram en tid inom 3 veckor.

Men allt detta slit var egentligen förgäves på så sätt att jag i alla fall fick vänta ytterligare 2 månader innan jag fick träffa min ryggspecialist igen. Det hade ju varit lika bra att vänta till jag fick tid inom 6 veckor när jag i alla fall fick vänta längre för att träffa läkaren.

Väl tillbaka till ryggspecialisten så berättade han att den nya röntgen inte visat något mer än den tidigare röntgen hade gjort. Det var fortfarande en liten utbucktning på disken och den hade sjunkit ihop lite mer sedan sist men annars såg allt likadant ut. Läkaren sa att han fortfarande tyckte att det var märkligt att jag hade så ont i höften trots att det inte visade något på röntgen gällande SI-leden. Läkaren sa att han ville kolla upp det ordentligt genom att göra en blokad av den leden och om det inte hjälpte ville han göra en blokad på disken som delvis putar ut samt spruta in kontrast för att se i vilken konditition som disken var i. Han menade att han inte ville göra några kirurgiska ingrepp utan att kolla upp ordentligt vad som är fel i ryggen. Det kändes tryggt tyckte jag. Min man frågade då hur lång tid jag skulle behöva vänta på att göra dessa undersökningar, läkaren svarade att han räknade med att kunna göra det inom 2-4 veckor. Min man sa då att hag tyckte att jag inte skulle behöva vänta mer än max 2 veckor med tanke på hur länge jag redan fått vänta samt utifrån vilka problem jag hade. Läkaren sa då att han skulle skriva ett meddelande till operationsplaneringen att de fick ta kontakt med honom så att de gemensamt skulle kunna kolla efter en så snabb tid som möjligt. Vi tackade för oss och åkte därifrån. Tala om att jag blev förvånad när min mobiltelefon ringer ca 45minuter senare och det är operationsplaneraren. Detta var på en fredag och operationsplaneraren erbjöd mig en tid för blokad i SI-leden på måndagmorgon.

På måndagmorgon infinner jag mig så på dagkirurgin för att göra blokad av SI-leden. Jag får ganska snart åka ner till operation, undersökningen tar ca 1 timme. Det var ingen vidare trevlig undersökning, först fick jag bedövning i huden och smärtstillande sen tog läkaren en grövre nål som han stack in i mitt bäcken mot SI-leden. Det gjorde ganska ont men jag tyckte inte att jag kände någon större skillnad i värken i höft och ben. Efter läkaren lagt blokaden fick jag åka upp till dagkirurgin igen, han sa att han helst inte ville att jag skulle ta någon smärtlindring de närmsta 2 timmarna för att se hur blokaden fungerat. Men bara efter ca 30 minuter, när hudbedövningen hade släppt, hade jag så ont att jag blev tvungen att be om smärtlindring.

När läkaren kom efter ca 1,5 timme konstaterade han att blokaden inte varit till någon större nytta och ville därför att jag skulle göra en diskografi för att se om en blokad i disken L5 skulle hjälpa samt spruta in kontrastmedel för att se hur disken såg ut.Läkaren ville också att jag skulle träffa en sjukgymnast som jobbar på sjukhuset. När han sa det höll jag fullständigt på att bryta ihop och sa till läkaren att om han menade att jag skulle börja om från början igen för att träna så orkade jag inte mer. Läkaren svarade att tanken inte alls var att jag skulle börja träna från början igen utan anledningen till att han ville att jag skulle träffa den här sjukgymnasten var att han är specialiserad på just kvinnor som har smärtor i bäcken och då främst efter graviditeter.

Några dagar senare ringde så sjukgymnasten, han berättade att han forskar på just bäckensmärtor efter främst graviditet och hade tillsammans med en annan läkare kommit fram till en gynikologisk undersökning för att se om problemen kom från insidan. Han förklarade också vad en diskografi var och hur en disk fungerar samt vad som kunde vara fel i en disk. När jag beskrev mina problem sa han att han trodde att jag kunde ha en så kallad ”black disk”, det innebar att disken kan se bra ut på röntgen men när man sedan tittade på den närmare i exempelvis diskografi eller vid operation så visade det sig att disken inte var som den skulle. Han förklarade så här; en riktigt duktig bagare kan göra ett bakverk som ser exakt ut som en murad vägg men när man lutar sig mot väggen ger den vika och faller sönder, så kan det även vara med en disk. Äntligen någon som kunde förklara så att jag förstod. Sjukgymnasten ville att jag skulle göra diskografin först, vänta några dagar och sedan komma till honom för undersökning.

Jag blev lika förvånad när det låg ett brev i postlådan med en kallelse att göra diskografi endast en vecka efter blokaden i SI-leden som jag blev när de ringde från operationsplaneringen. Om blokaden av SI-leden var jävlig var det inget mot hur ont jag tyckte det gjorde när läkaren skulle sätta blockaden och spruta in kontrast i disken. Läkaren frågade om jag kände igen smärtan i höft och ben så som den brukar vara när den är som värst, det var exakt så det var. Som tur var fanns det fantastiska narkossköterskor där som gav mig smärtlindring under själva undersökningen och när den var klar fick jag en liten skvätt narkos så jag fick vila från smärtorna en stund. Under tiden som läkaren gjorde undersökningen hade han en tv-skärm som visade i genomlysning var han satte nålen samt hur min disk reagerade. När läkaren skulle börja med undersökningen sa han att han i alla fall trodde att det kunde vara något som kom från min höft, jag berättade att sjukgymnasten hade sagt att han trodde det var en ”black disk”. Läkaren sa att vi genom undersökningen fick se vem av dem som hade rätt. Det visade sig att sjukgymnasten hade rätt, när läkaren sprutade in kontrastmedlet så rann det ut åt allt håll och kanter. Läkaren visade mig på tv-skärmen att disken var trasig och sa att det skulle visa sig ännu mer på CT-röntgen som jag skulle göra.

1,5 timme senare kom läkaren upp till dagkirurgin och berättade att även CT-rönten visade att disken var trasig. Han berättade att diskar ibland läker ihop av sig själva men att den inte verkade vilja göra det på mig, så därför var det aktuellt med en steloperation. Läkaren tyckte att jag skulle vara kvar på patienthotellet under natten för att kunna få smärtlindring om det behövdes och sedan skulle han komma på morgonen och prata mer med mig om steloperation.

Natten var besvärlig med smärta men jag tröstade mig med att jag nu i alla fall visste vad som var fel i ryggen och att det fanns möjlighet att göra något åt det. Läkaren kom och pratade med mig och beskrev vad en steloperation av min disk skulle innebära och var väldigt noga med att påpeka att han inte kunde lova att jag skulle bli bra genom operation. Han ville att jag skulle tänka på saken eftersom det är en stor operation och att det finns en del risker med att göra den. Jag svarade att som jag ser det så har jag inget val eftersom jag inte vill/kan ha det som jag har det nu, jag behövde därför inte fundera på detta utan jag hade redan bestämt mig. Läkaren ville då att jag skulle träffa sjukgymnasten för att göra inre undersökning av bäckenet och sedan skulle läkaren och sjukgymnasten gemensamt komma fram till hur och när operationen skulle göras. Jag sa till läkaren att jag ville göra den så snart som möjligt.

Annonser

2 kommentarer till Vägens början

  1. Hanne Björlin skriver:

    Hej!
    Jag har haft otroliga problem med min si led mm.
    Hur länge ska man orka kriga?
    Jag kunde inte gå på tre månader.
    Vet du så här i efterhand vart man kan söka sig… Specialist osv?
    De vägar att tro att jag har problem som liknar förlossning eller något, bara för att jag inte fött något barn.
    Mvh
    Hanne

    • ankanbo skriver:

      Hej Hanne!
      Usch vilket elände du verkar ha 😦 Jag vet precis hur jobbigt och hopplöst det känns att strida för sin kropp hela tiden, det är verkligen sant att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Det är bedrövligt hur sjukvården är!
      Jag har inte haft några problem med S1-lederna men jag vet en del om dem ändå. Min sjukgymnast forskar på det ämnet och har just doktorerat kring detta. Mitt tips är att du googlar på Thomas Torstensson och försöker få kontakt med honom. Han jobbar som sjukgymnast i Sundsvall. Om inte han kan hjälpa dig kanske han kan rekomendera dig var du kan vända dig.
      Hoppas du får den hjälp du behöver!
      Kramiz från Ankan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s